Den första texten jag skrev från Jemen handlade om den Svarta Tulpanen.
Nu skriver jag den sista texen. Den handlar också om den Svarta Tulpanen.
Den här texten är till dig.
Jag döper alltid de kvinnor jag möter i krig för blomnamn. I den första stunden jag såg dig visste jag vad jag skulle kalla dig. Den Svarta Tulpanen.
Du var precis lika stark, vacker och skör som en tulpan. Det fanns något i dig som ville bryta sig ut. Som ville blomma ut. Som ville ut från det svarta.
Jag såg dina blå jeans under abayan. Jag tänkte att du hade glömt att knäppa en knapp. Sedan insåg jag att du inte alls hade glömt.
Du hade låtit bli att knäppa den.
Du berättade att första gången du gick utan slöja och kände luften genom håret kände du dig fri. Du var vuxen då. Du började nästan gråta vid minnet. Du höjde dina händer mot huvudet och blundade. Dina ögon var trötta och ringarna runt dem nästan blå.
Jag önskar att du får gråta igen. Jag önskar att du ska få promenera i dina jeans, känna varm luft mot huden och gråta för att känslan är så överväldigande.
Så känner jag när jag sätter mig i en bil och lyssnar på musik och kör ensam längs havet utan mål. När jag tittar ut över det oändliga blå och bara får vara och andas. Då brukar tårarna komma för att friheten är så skön att den nästan gör ont. För att världen är så vacker att det nästan gör ont.
Men hela världen är inte vacker. Det vet du. Du lever i ett av de mest katstrofdrabbade och våldsamma länderna i världen. Ditt land är också det mest kvinnoförtryckande landet i världen.
Det har gjort att du har fått ont i både magen och musklerna och huvudet. Stressen har satt sig i din kropp som en sjukdom.
Människor som har lägre utbildning än du kontrollerar dig. Män har företräde framför dig bara för att de är män. Du har inte rätt att leva som du vill bara för att du är kvinna.
Och de små friheter du tar dig slår tillbaka på dig. Män tycker inte att du är en bra kvinna för att du visar att du är en människa med egna behov. För att du inte rättar dig. För att du stjäl små stunder av friheter. Som att låta bli att knäppa den där knappen.
Du är nästan lika gammal som jag är men du har aldrig fått uppleva fysisk närhet och kärlek. Du har aldrig fått kärlek från en man och du har aldrig fått ge kärlek till en man.
Nu var du rädd för att du skulle dö innan du har fått uppleva detta. Innan du har fått fysisk närhet. Innan du fått känna en annan människa. Fått sova med en annan människa. Fått vakna upp med en annan människa. Fått hålla en annan människas hand i din. Fått älska och bli älskad.
Kanske gjorde det här extra ont i mig för att det är sådana saker jag själv har fått försaka för mitt jobb. Men du har inte ens haft valet.
Jag frågade dig vad som skulle hända om du tog dig den friheten och då svarade du döden.
Att döden skulle hända.
Av allt jag upplevde i Jemen var den stunden, när du sa det och vi såg på varandra, den värsta.
Jag vet inte vad jag ska kunna göra för att hjälpa dig. Jag vet inte vad jag ska kunna göra för att du ska kunna få uppleva lycka. För att du ska få gå och lägga dig trygg och andas någon annans andetag.
Allt jag kan göra är att berätta din historia.
Låta världen få veta.
Nu vet de.
